Portalen till hoppets mysterium

För första gången presenteras här ett av den franske poetens viktigaste verk i svensk översättning. Det sker i övertygelsen om att det i lika mån förmår fängsla den litterärt intresserade och den mediterande kristne. Den 2l oktober 1911 skrev André Gide till Péguy: "Ni är bestämt en fantastisk gammal gosse. Den där Portalen till mysteriet om hoppet förbluffar mig ännu mer kanske än mysteriet om kärleken. Jag läste den i går kväll i ett sträck - så måste man läsaEr: allt annat får inställas. Det föreföll mig att jag satt vid orgeln och spelade en fuga av Bach." Péguys unika musikaliska prosa, hans vokabulär och rytm och - så långt möjligt - hans typografiska raffinemang har Kerstin Thomells översättning lyckats fånga in på ett övertygande sätt. "Ingenting väsentligt tycks ha gått forlorat" (Michel de Paillerets). För den mediterande kristne innehåller Péguys stora dikt därutöver en fascinerancle teologi om hoppet: "Det förefaller mig att det inte går att vara kristen efter Péguy på samma sätt som förr. Någonting har förändrats i den kristna känslan' Aspekter har dragits fram, som förut var mer eller mindre gömda . . . Det âr obestridligt, att diktaren Péguy står som en av de viktigaste portalfigurerna vid ingången till detta århundrades kristna katedral" (Michel de Paillerets i förtalet)' Guds förvåning Den tro som jag älskar mest, säger Gud, är hoppet. Tron, den förvånar mig inte. Det är inte så konstigt. Min strålglans ger jag ut i min skapelse, I solen och i månen och i stjärnorna, I alla mina skapelser, I fästets stjärnor och i havets fiskar, I mina skapelsers universum, På jordens yta och på vattnens, I rörelsen hos de stjärnor, som finns på himmelen, I vinden som blåser över havet och i vinden som blåser genom dalen. I den lugna dalgången. I den stilla dalgången. I växterna och i djuren och i skogarnas djur. Och i mannen, Min skapelse, I folken och i människorna och i kungarna och i folken, I mannen och i kvinnan, hans följeslagerska, Och framför allt i barnen, Mina skapelser. I barnens blick och i barnens stämma, Ty barnen är mer mina skapelser. Än de vuxna. De har ännu inte blivit förstörda av livet, Det jordiska, Och bland alla är de mina tjänare. Framför alla. Och barnens stämma är renare än vindens stämma I dalgångens ro. I den stilla dalgången. Och barnens blick är renare än himlens blå, än himlens mjölk och än en stjärnas stråle i den stilla natten. Alltså, min strålglans ger jag ut i min skapelse. Över bergen och över slätten, I brödet och i vinet och i mannen, som plöjer och i mannen, som sår, och i sädesbärgningen och i vinskörden, I ljuset och i mörkren. Och i människans hjärta, som är det djupaste som finns i världen, Den skapade. Så djupt att det är ogenomträngligt för varje blick. Utom för min blick. Men hoppet, säger Gud, det är det som förvånar mig, Mig själv. Hoppet förvånar mig verkligen, Att dessa arma barn ser hur allt går till och att de tror att det skall gå bättre i morgon, Att de ser hur det går till idag och att de tror att det skall gå bättre i morgon bittida. Det är detta som är konstigt och det är väl det största nådesundret. Och jag är själv förvånad över det. I själva verket måste min nåd vara av en otrolig styrka. Och rinna fram ur en outsinlig källa och som en flod, som aldrig tömmes ut, Sedan denna första gång, då den rann fram och sedan beständigt rinner I min synliga och osynliga skapelse, I min andliga och köttsliga och åter andliga skapelse, I min eviga och timliga och åter eviga skapelse, Dödlig och odödlig. Och den gången, ack den gången, då den rann som en flod av blod från min sons genomstungna sida. Hur mycket nåd och hur mycket styrka från min nåd behövs det inte för att detta späda hopp, flämtande i draget från synden, darrande för alla vindar, ängsligt vid minsta pust skall vara lika fast, skall förbli lika troget, lika riktigt, lika rent – och obesegrat och odödligt och omöjligt att utsläcka – som den lilla lågan i det allra heligaste, Som evigt brinner i den trofasta lampan. En låga fladdrar tvärs igenom världarnas tjocka. En låga flämtar tvärs igenom tidernas tjocka. En låga ängslas tvärs igenom nätternas tjocka Alltsedan denna första gång, då min nåd flödade för att skapa världen, Alltsedan min nåd alltjämt flödar för att uppehålla världen, Alltsedan den gången, då min sons blod flöt för världens frälsning, En låga, omöjlig att nå, omöjlig att utsläcka med dödens fläkt. Det som förvånar mig, säger Gud, det är hoppet Och jag kan inte komma ifrån det. Detta späda hopp, som inte alls ser något ut, Denna lilla flicka, hoppet, Odödlig.

Titel: Portalen till hoppets mysterium
Förlag: Catholica